Copyright 2021 - Custom text here

Dina bästa år

Det är fredag och du sitter på ett tåg. Ni har just stannat till på en större station. Utanför springer tonåringar med klirrande plastkassar. Du suckar och tittar ut genom fönstret på andra sidan.

Dörren slås upp och tre killar med fransiga jeansvästar stövlar igenom vagnen med ölburkar i händerna.

Klockan blir avgångstid, men tåget står stilla. Du stönar och sjunker ner ett steg i sätet. Att det aldrig.

Fler jeansyngel kommer in i vagnen. De sätter sig, knäpper upp öl och börjar gapa. Du hör precis allt de säger, och det är synd, för det är inget du blir på bättre humör av.

Så kommer polisen. Killarna bakom dig svär och försöker gömma sina kassar under sätena.

Polisen för bort två killar från perrongen och en tjej kommer inrusande i vagnen med tårarna strömmande nerför kinderna.

”Jävla förbannade snutjävlar”, säger hon. ”Dom tog Per och Micke.”

Killarna river fram sina kassar och reser sig upp. De svär mellan tänderna, och så försvinner alla fyra till nästa vagn.

Två polismän kommer in i vagnen, ser sig omkring och går ner genom gången. Fler poliser leder iväg fler människor därute, och det lugnar sig något. Men tåget står fortfarande stilla.

Fyrtio minuter efter avgångstid rycker det igång. Då är det bara du och två medelålders damer i vagnen. Du tar upp det nya numret av Lyrikvännen och sätter dig bekvämt till rätta. Äntligen lite sinnesfrid.

Du läser ett par dikter. Du minns ingenting av dem och börjar om från början, men efter bara tre rader har dina tankar gått vilse i hjärnan.

Du sänker Lyrikvännen och tittar ut genom fönstret. Alltid lika omöjligt att koncentrera sig. Huvudet rymmer ingenting annat än din egen verklighet: en enda sörja av intryck, känslor och ännu inte formulerade tankar. Och så fort du fattar pennan för att formulera dig stelnar sörjan till en klibbig massa, lika trög som honung, och pennan far iväg i små piruetter i marginalen. Längre kommer du inte.

Tåget saktar in vid en station och till din fasa ser du att perrongen är packad med jeansjackor och kassar. De väller in i vagnen och det blir fullt på några sekunder: alla säten upptagna och tjockt i mittgången. En rödhårig grabb med stor näsa har slagit sig ner bredvid dig, och efter en minut sitter en tjej i hans knä. Hon har långt, svart hår och femtiotalsglasögon.

Alla pratar i munnen på varandra, knäpper upp öl och tänder cigaretter. Du vet att det är rökning förbjuden men kontrollerar ändå skylten ovanför dörren.

Du är arg och rädd och önskar alla under tjugo åt helvete. Du har uppenbarligen valt fel tåg.

Ni rycker igång och det stiger ett jubel i vagnen. Du kan inte fatta att det går in så många i en vagn, att de måste föra ett sånt oväsen.

Du tar upp Lyrikvännen och försöker igen. Nu flimrar bokstäverna framför ögonen och du får knappt ihop dem till ord.

”Vad läser du?” frågar den rödhårige.

Du lyfter huvudet och tittar in i ett fräknigt ansikte.

”Dikter”, säger du generat.

”Jaha, du”, säger den rödhårige. ”Dikter är nog bra när man blir äldre, det tror jag. Då förstår man bättre. Jag är lite för ung jag, bara sexton.”

”Kanske det”, säger du, lätt road.

”Hur gammal är du?” frågar han plötsligt.

”Vad tror du?”

Han tittar på dig. ”Tja, en fyrtio så där.”

Du kan inte låta bli att le. ”Nja, inte riktigt”, säger du. ”Tjugofem.”

”Å fan.” Han tittar på dig en gång till, och nu ler han också. ”Du har ju tappat lite hår, så jag trodde du var äldre.”

”Jag har astma!” skriker någon. ”Ni får inte röka i den här vagnen!”

Du tittar upp och ser en av damerna stå och fäkta med armarna på andra sidan gången. De som står i närheten drar ner fönstren och slänger ut sina rökverk, och budet går: ”Tanten har astma, fimpa!”

”Stäng fönstren, jag tål inte drag!” ropar damen, och nu ser hon riktigt panikslagen ut. Ungdomarna drar lydigt upp fönstren, och hon sätter sig ner.

”Jävla tant å va orolig”, flinar den rödhårige och petar sig långt in i näsan med pekfingret. Tjejen i hans knä ser på dig och du tänker att hon skulle vara rätt söt om hon inte hade de där hopplösa glasögonen.

”Vart ska du?” frågar den rödhårige.

Du talar om det, och får också berätta vad du jobbar med och var du bor.

”Bor du ihop med nån tjej?

”Nej”, säger du och skakar på huvudet.

”Varför inte det då? Du som är i dina bästa år ska väl inte bo för dig själv. Va?!”

Du får en armbåge i sidan, och plötsligt känner du att hela vagnen vibrerar av glädje och förväntningar. Det var egentligen inte så länge sedan du själv var tonåring och ute och härjade.

”Du får väl ta och lägga in en stöt på en av tanterna då!” säger den rödhårige och börjar klappa damen framför på permanenten.

”Nej!” Du kastar dig fram och drar bort hans arm. Svetten kommer som en heltäckande matta på din rygg.

”Vadårå?” säger den rödhårige, uppriktigt förvånad.

”Jag har ingen lust”, säger du, och för att slippa ifrån det hela frågar du honom vart alla är på väg. Du får veta att de bara ska en station, till en folkpark.

”Så man vill ju gärna ta sig några öl så man kommer i form.”

”Javisst”, säger du.

Han räcker fram sin burk. ”Vill du ha?”

”Nej tack, det var inte så jag menade”, säger du och ångrar dig direkt eftersom du är törstig och gärna skulle ta en klunk. Du har sagt nej av ren reflex och känner dig med ens fyrtio år gammal.

Den rödhårige dricker upp sin öl och tar fram en ny. ”Vad ska du göra i helgen då?” frågar han.

”Hälsa på en kompis.”

”Vad heter han?”

”Det är en hon”, säger du utan att tänka dig för.

Den rödhåriges ansikte öppnar sig och du ser en massa tänder och en halv prilla. ”Jaså du, du har en tjej i alla fall”, säger han och kör in sin armbåge i dina revben, två gånger i snabb följd.

Du kan inte låta bli att skratta, och du har ingen lust att säga som det är. Du vill stanna i glädjen en stund, och han skulle ändå aldrig tro dig.

”Jag visste väl det”, säger han. ”Du som är i dina bästa år och allt.”

”Ja, jag är väl det.”

Den rödhårige börjar nu vänslas med tjejen med glasögonen. Du lyfter Lyrikvännen och önskar bakom pärmarna att du också var sexton och hade en tjej i knät.

Tåget bromsar in och folk börjar röra på sig. Tjejen reser sig ur hans knä och den rödhårige förklarar att det är här de ska av. Han ställer sig upp och lägger armen om sin flickvän.

”Ha det så kul”, säger du och känner att du faktiskt menar det.

”Hälsa tjejen”, säger han, och så väller hela jeanshögen ut genom dörren och ner på perrongen. Det blir märkligt tyst i vagnen. Tåget sätter igång, och så sitter du där med två medelålders damer, en med astma och en med tillrufsad permanent. Du som är i dina bästa år.

Du tänker på Lena, på allt som du vill och på allt som inte går. Men eftersom du hellre träffar henne än någon annan som du känner, så är du på väg att hälsa på henne. Egentligen borde du väl inte, men du har ändå aldrig kunnat styra dina känslor och det har aldrig blivit bättre av att inte träffa henne.

Det är kolsvart ute nu. Du lägger ner Lyrikvännen i väskan och börjar klä på dig.

När tåget bromsar in på perrongen ser du att det snöar. Du ser Lena också, tillsammans med en kurskamrat.

Inte illa, tänker du och trycker ner dörrhandtaget, mött av två tjejer. Nu skulle den rödhårige se dig.

Du kliver ut på perrongen och känner blötsnön singla ner i ansikte och hår. Du borrar ner näsan i kragen och börjar gå.

Det är fredag och du har just stigit av ett tåg.

 

© Olle Johansson 2019